Ja, varför ska man överhuvudtaget utveckla samarbeten mellan vetenskapen och konsten? Det ville vi ta reda på.
Projektet Antropocen – Människans scen har bedrivits av Dramaten, Stockholm Environment Institute, Riksteatern och Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet i syfte att sammanföra miljö- och klimatforskare med dramatiker och regissörer lite grand på prov. Som ett experiment.
En av dramatikerna som varit med, tillika komikern och skådespelaren Özz Nujen, sammanfattade sin nyfikenhet så här: “Jag tycker det är verkar vara mer dramatik i forskningen än på teatern.” Han syftade på klimatförhandlingarna i Paris, FN-processen kring de globala hållbarhetsmålen och forskarnas “å ena sidan, å andra sidan” i en värld som redan är osäker så det räcker. Och där klassiska konflikter och mänskliga tillkortakommanden som rör egenintresse, girighet, lättja och kortsiktighet ständigt gör sig påminda.
Nu går projektets första fas mot sitt slut och jag bläddrar i den positiva utvärderingsrapporten. Alldeles oavsett vad vi åstadkom (och du kan se klipp från föreställningen) skulle jag vilja lyfta fram några egna reflektioner utifrån ett kommunikationsperspektiv.
Vad har egentligen forskning på teatern att göra?
De svåra tankarna, problemen som blir så problematiska att de snarare blir dilemman, de existentiella frågorna och de ensamma reflektionerna som forskare ofta tampas med får sällan eller aldrig plats i forskningen. Som forskare förväntas man vara saklig, neutral, tydlig och gärna positiv och glad. I det här projektet var vi mer intresserade av vad forskarna kände, spekulerade, drömde om och var oroliga för. Sådant som skavde. Sådant som inte riktigt passade in.
Kevin Noone, en av de deltagande forskarna beskrev en situation där han blivit ombedd att svara på en klimat- och samhällsrelaterad fråga “som forskare” och levererade sedvanliga data, trender och osäkerhetsintervaller. Men hans studenter ville också höra honom svara “som människa”. Hur gör man då? Kan man göra det utan att förlora sin seriositet och integritet? Trots att forskningen kring globala hållbarhetsfrågor till stor del handlar om hur våra samhällen – och därmed vi själva – måste förändras, är det en svår balansgång för en forskare att ge sig ut och kommentera detta.
Teatern utgör i många avseenden motsatsen till vetenskapen. Scenen är en låtsasplats, dramatiken får gärna överdrivas, publiken ska bli berörd och med fantasin och gestaltningen som verktyg får berättelserna liv.
Genom att föra samman forskare och scenkonstnärer har vi åstadkommit en plattform som präglas av nyfikenhet, respekt, nytänkande och förändringskraft. Forskarna fick här vara “hela människor”, inte bara forskare. I sina forskarroller slits de mellan den specialisering som krävs för att meritera sig och den helhetssyn som de inser behövs för att närma sig utmaningarna vi har framför oss. Regissörerna, dramatikerna och skådespelarna beskrev samarbetet som upplyftande, spännande och lärorikt. Alla scener kämpar med att nå ny publik. Kanske kan ett sätt vara att skapa ny dramatik av de komplexa existentiella frågor som bubblar upp i kölvattnet av klimat- och hållbarhetsdebatten?
Teatern är inte en plats där svåra frågor får smarta svar. Där är universiteten bättre lämpade. Däremot är det en utmärkt arena för att vrida och vända på svåra frågor om vår samtid – och få oss att stanna upp en stund. För att sedan ge oss ut i våra ordinarie roller igen. Med förnyad energi att förändra.
Eva Krutmeijer, projektledare Antropocen – Människans scen
Vi hoppas du gillar vår blogg och att den inspirerar även dig till att skriva och tänka högt. Vi välkomnar varmt nya bloggidéer och inspel – alla idéer som berör ämnen inom vetenskapskommunikation är välkomna!
Forskom 