Tag Archives: forskning

Vlog – hur gör du ett bra plakat till March for Science 14e april?

Emelie Hilner och Ben Libberton från MAX IV Laboratoriet i Lund besöker Panduro och tipsar om hur man kan göra ett bra plakat till March for Science, som går av stapeln den 14e april.

http://www.hurvetdudet.nu

Advertisements

Vi hör vad vi vill höra

För ett antal år sedan tog jag tjänstledigt från ett jobb jag inte gillade för att istället sitta hemma och läsa böcker. Jag hade hunnit läsa sju böcker och noga strukit under allt viktigt när jag kom till sidan 58 i boken The Black Swan. Där skrev författaren Nassim Nicholas Taleb om konfirmeringsbiasen, det vill säga vår omedvetna benägenhet att höra vad vi vill höra och samtidigt slå dövörat till för det som går emot det vi tror på. Jag drabbades så hårt att jag spillde kaffe och nästan trillade ur soffan. Vad hade jag egentligen strukit under i de sju första böckerna? Vad hade passerat under min radar? Vilka viktiga resonemang hade jag missat? Det blev med ens löjligt uppenbart att det jag strukit under var just sådant som bekräftade och förstärkte mina egna uppfattningar, att jag själv var ett levande bevis för konfirmeringsbiasen.

Numer ser jag exempel på konfirmeringsbiasen i princip över allt: i mitt eget och andras Twitterflöden; i hur jag själv och andra söker efter, uppfattar och kommer ihåg forskning, politik och aktuella skeenden; och inte minst i konflikter där motstående parter ofta tolkar samma information på totalt olika sätt. Här ett exempel som jag hittade i en krönika i en norrländsk dagstidning som behandlade nya forskningsresultat om nätfiske i fjällsjöar: Enligt forskare vid SLU i Umeå kan beståndet av fisk i en utfiskad fjällsjö återhämta sig på två–fem år, men det är tyvärr i teorin. /…/ Tyvärr finns det alltför lite forskning kring ämnet. Riktiga studier är sällsynta och en stor del av slutsatserna bygger på uppskattningar och antaganden. Forskarnas resultat överensstämde tydligen inte med journalistens uppfattning i frågan och därför reducerade han dem till allmänna tyckare bland andra. Jesper Strömbäck, Göteborgs universitet, har uppmärksammat fenomenet i en artikel i SvD som en fara för kunskapsförmedling och ytterst för demokratin.

Att konfirmeringsbiasen förvränger vårt omdöme har varit känt i flera hundra år. Francis Bacon beskrev den till exempel 1620. Den återfinns också i den gamla indiska legenden ”The Blind Men and the Elephant”. Men uppenbarligen är det inte bara jag som har missat den. När jag till exempel föreläser för forskare, doktorander och mastersstudenter är det alltid konfirmeringsbiasen som ger de största aha-upplevelserna och engagerar mest.

elefant[5]

Konfirmeringsbiasen är tydlig i den gamla indiska legenden ”The Blind Men and the Elephant”. Det är en berättelse om en grupp blinda män som berör en elefant för att lära sig vad det är. De känner på en del var, såsom svansen eller öronen, och när de sedan jämför sina upplevelser och kunskaper utbryter en konflikt mellan dem om vad en elefant egentligen är. Teckning: Alva Esselin

Nu har konfirmeringsbiasen sina fördelar. Den hjälper oss att fatta beslut när snabbhet är viktigare än noggrannhet, och i debatter tjänar man på att fokusera på sådant som stärker de egna argumenten och att negligera sådant som talar emot. Men strävar man efter dialog och lärande finns all anledning att försöka motverka konfirmeringsbiasen. Poängen är inte att man nödvändigtvis måste byta ståndpunkt eller åsikt, utan snarare att förutsättningslöst utforska och försöka förstå andra perspektiv och argument. Den möjliga vinsten är att man kan upptäcka sådant som man tidigare varit blind för, vilket kan vara avgörande, inte minst i innovations- och utvecklingsprocesser och i konflikthantering.

Som facilitator och forskningskommunikatör ser jag det idag som min största utmaning och uppgift att försöka motverka konfirmeringsbiasen, både min egen och andras. Här är några tips.

Vad göra åt din egen konfirmeringsbias?

  • Erkänn för dig själv att konfirmeringsbiasen kan förvränga ditt omdöme och påverka dina beslut på ett negativt sätt.
  • Sök aktivt efter människor och information som talar emot din egen uppfattning.
  • Lyssna noga och förutsättningslöst på andra människors berättelser och argument.
  • Gör omedelbart en notering när du stöter på något som talar emot det du tror på (annars är risken stor att din hjärna sorterar bort det).

Hur hjälpa andra att hantera konfirmeringsbiasen?

  • Populärvetenskapliga texter, filmer, sociala medier etc: spegla olika perspektiv och argument.
  • Möten: bjud in personer med olika perspektiv, värderingar och åsikter; främja delaktighet och allas möjlighet att komma till tals; se till att frågor efter berättelser och presentationer är klargörande snarare än debatterande.
  • När en grupp ska fatta ett viktigt beslut: argumentera alltid för ett sista varv av sökande efter information som motbevisar gruppens övertygelse.

Under min första semestervecka tittar jag på partiledarnas tal i Almedalen. Löfven, Kinberg Batra, Åkesson & CO levererar berättelser om tillståndet i Sverige och argumenterar för sin politik och mot andras. Med ambitionen att inte nicka instämmande eller grimasera av vämjelse försöker jag lyssna noga och förutsättningslöst på var och en av dem. Det går sådär. Men jag kämpar vidare – med min konfirmeringsbias.

Anders Esselin, Man & Nature

Vad har forskare på teatern att göra?

Ja, varför ska man överhuvudtaget utveckla samarbeten mellan vetenskapen och konsten? Det ville vi ta reda på.

Projektet Antropocen – Människans scen har bedrivits av Dramaten, Stockholm Environment Institute, Riksteatern och Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet i syfte att sammanföra miljö- och klimatforskare med dramatiker och regissörer lite grand på prov. Som ett experiment.

En av dramatikerna som varit med, tillika komikern och skådespelaren Özz Nujen, sammanfattade sin nyfikenhet så här: “Jag tycker det är verkar vara mer dramatik i forskningen än på teatern.” Han syftade på klimatförhandlingarna i Paris, FN-processen kring de globala hållbarhetsmålen och forskarnas “å ena sidan, å andra sidan” i en värld som redan är osäker så det räcker. Och där klassiska konflikter och mänskliga tillkortakommanden som rör egenintresse, girighet, lättja och kortsiktighet ständigt gör sig påminda.

Nu går projektets första fas mot sitt slut och jag bläddrar i den positiva utvärderingsrapporten. Alldeles oavsett vad vi åstadkom (och du kan se klipp från föreställningen) skulle jag vilja lyfta fram några egna reflektioner utifrån ett kommunikationsperspektiv.

Vad har egentligen forskning på teatern att göra?

De svåra tankarna, problemen som blir så problematiska att de snarare blir dilemman, de existentiella frågorna och de ensamma reflektionerna som forskare ofta tampas med får sällan eller aldrig plats i forskningen. Som forskare förväntas man vara saklig, neutral, tydlig och gärna positiv och glad. I det här projektet var vi mer intresserade av vad forskarna kände, spekulerade, drömde om och var oroliga för. Sådant som skavde. Sådant som inte riktigt passade in.

Kevin Noone, en av de deltagande forskarna beskrev en situation där han blivit ombedd att svara på en klimat- och samhällsrelaterad fråga “som forskare” och levererade sedvanliga data, trender och osäkerhetsintervaller. Men hans studenter ville också höra honom svara “som människa”. Hur gör man då? Kan man göra det utan att förlora sin seriositet och integritet? Trots att forskningen kring globala hållbarhetsfrågor till stor del handlar om hur våra samhällen – och därmed vi själva – måste förändras, är det en svår balansgång för en forskare att ge sig ut och kommentera detta.

Teatern utgör i många avseenden motsatsen till vetenskapen. Scenen är en låtsasplats, dramatiken får gärna överdrivas, publiken ska bli berörd och med fantasin och gestaltningen som verktyg får berättelserna liv.

Genom att föra samman forskare och scenkonstnärer har vi åstadkommit en plattform som präglas av nyfikenhet, respekt, nytänkande och förändringskraft. Forskarna fick här vara “hela människor”, inte bara forskare. I sina forskarroller slits de mellan den specialisering som krävs för att meritera sig och den helhetssyn som de inser behövs för att närma sig utmaningarna vi har framför oss. Regissörerna, dramatikerna och skådespelarna beskrev samarbetet som upplyftande, spännande och lärorikt. Alla scener kämpar med att nå ny publik. Kanske kan ett sätt vara att skapa ny dramatik av de komplexa existentiella frågor som bubblar upp i kölvattnet av klimat- och hållbarhetsdebatten?

Teatern är inte en plats där svåra frågor får smarta svar. Där är universiteten bättre lämpade. Däremot är det en utmärkt arena för att vrida och vända på svåra frågor om vår samtid – och få oss att stanna upp en stund. För att sedan ge oss ut i våra ordinarie roller igen. Med förnyad energi att förändra.

Eva Krutmeijer, projektledare Antropocen – Människans scen