Vi hör vad vi vill höra

För ett antal år sedan tog jag tjänstledigt från ett jobb jag inte gillade för att istället sitta hemma och läsa böcker. Jag hade hunnit läsa sju böcker och noga strukit under allt viktigt när jag kom till sidan 58 i boken The Black Swan. Där skrev författaren Nassim Nicholas Taleb om konfirmeringsbiasen, det vill säga vår omedvetna benägenhet att höra vad vi vill höra och samtidigt slå dövörat till för det som går emot det vi tror på. Jag drabbades så hårt att jag spillde kaffe och nästan trillade ur soffan. Vad hade jag egentligen strukit under i de sju första böckerna? Vad hade passerat under min radar? Vilka viktiga resonemang hade jag missat? Det blev med ens löjligt uppenbart att det jag strukit under var just sådant som bekräftade och förstärkte mina egna uppfattningar, att jag själv var ett levande bevis för konfirmeringsbiasen.

Numer ser jag exempel på konfirmeringsbiasen i princip över allt: i mitt eget och andras Twitterflöden; i hur jag själv och andra söker efter, uppfattar och kommer ihåg forskning, politik och aktuella skeenden; och inte minst i konflikter där motstående parter ofta tolkar samma information på totalt olika sätt. Här ett exempel som jag hittade i en krönika i en norrländsk dagstidning som behandlade nya forskningsresultat om nätfiske i fjällsjöar: Enligt forskare vid SLU i Umeå kan beståndet av fisk i en utfiskad fjällsjö återhämta sig på två–fem år, men det är tyvärr i teorin. /…/ Tyvärr finns det alltför lite forskning kring ämnet. Riktiga studier är sällsynta och en stor del av slutsatserna bygger på uppskattningar och antaganden. Forskarnas resultat överensstämde tydligen inte med journalistens uppfattning i frågan och därför reducerade han dem till allmänna tyckare bland andra. Jesper Strömbäck, Göteborgs universitet, har uppmärksammat fenomenet i en artikel i SvD som en fara för kunskapsförmedling och ytterst för demokratin.

Att konfirmeringsbiasen förvränger vårt omdöme har varit känt i flera hundra år. Francis Bacon beskrev den till exempel 1620. Den återfinns också i den gamla indiska legenden ”The Blind Men and the Elephant”. Men uppenbarligen är det inte bara jag som har missat den. När jag till exempel föreläser för forskare, doktorander och mastersstudenter är det alltid konfirmeringsbiasen som ger de största aha-upplevelserna och engagerar mest.

elefant[5]

Konfirmeringsbiasen är tydlig i den gamla indiska legenden ”The Blind Men and the Elephant”. Det är en berättelse om en grupp blinda män som berör en elefant för att lära sig vad det är. De känner på en del var, såsom svansen eller öronen, och när de sedan jämför sina upplevelser och kunskaper utbryter en konflikt mellan dem om vad en elefant egentligen är. Teckning: Alva Esselin

Nu har konfirmeringsbiasen sina fördelar. Den hjälper oss att fatta beslut när snabbhet är viktigare än noggrannhet, och i debatter tjänar man på att fokusera på sådant som stärker de egna argumenten och att negligera sådant som talar emot. Men strävar man efter dialog och lärande finns all anledning att försöka motverka konfirmeringsbiasen. Poängen är inte att man nödvändigtvis måste byta ståndpunkt eller åsikt, utan snarare att förutsättningslöst utforska och försöka förstå andra perspektiv och argument. Den möjliga vinsten är att man kan upptäcka sådant som man tidigare varit blind för, vilket kan vara avgörande, inte minst i innovations- och utvecklingsprocesser och i konflikthantering.

Som facilitator och forskningskommunikatör ser jag det idag som min största utmaning och uppgift att försöka motverka konfirmeringsbiasen, både min egen och andras. Här är några tips.

Vad göra åt din egen konfirmeringsbias?

  • Erkänn för dig själv att konfirmeringsbiasen kan förvränga ditt omdöme och påverka dina beslut på ett negativt sätt.
  • Sök aktivt efter människor och information som talar emot din egen uppfattning.
  • Lyssna noga och förutsättningslöst på andra människors berättelser och argument.
  • Gör omedelbart en notering när du stöter på något som talar emot det du tror på (annars är risken stor att din hjärna sorterar bort det).

Hur hjälpa andra att hantera konfirmeringsbiasen?

  • Populärvetenskapliga texter, filmer, sociala medier etc: spegla olika perspektiv och argument.
  • Möten: bjud in personer med olika perspektiv, värderingar och åsikter; främja delaktighet och allas möjlighet att komma till tals; se till att frågor efter berättelser och presentationer är klargörande snarare än debatterande.
  • När en grupp ska fatta ett viktigt beslut: argumentera alltid för ett sista varv av sökande efter information som motbevisar gruppens övertygelse.

Under min första semestervecka tittar jag på partiledarnas tal i Almedalen. Löfven, Kinberg Batra, Åkesson & CO levererar berättelser om tillståndet i Sverige och argumenterar för sin politik och mot andras. Med ambitionen att inte nicka instämmande eller grimasera av vämjelse försöker jag lyssna noga och förutsättningslöst på var och en av dem. Det går sådär. Men jag kämpar vidare – med min konfirmeringsbias.

Anders Esselin, Man & Nature

Advertisements

Vad har forskare på teatern att göra?

Ja, varför ska man överhuvudtaget utveckla samarbeten mellan vetenskapen och konsten? Det ville vi ta reda på.

Projektet Antropocen – Människans scen har bedrivits av Dramaten, Stockholm Environment Institute, Riksteatern och Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet i syfte att sammanföra miljö- och klimatforskare med dramatiker och regissörer lite grand på prov. Som ett experiment.

En av dramatikerna som varit med, tillika komikern och skådespelaren Özz Nujen, sammanfattade sin nyfikenhet så här: “Jag tycker det är verkar vara mer dramatik i forskningen än på teatern.” Han syftade på klimatförhandlingarna i Paris, FN-processen kring de globala hållbarhetsmålen och forskarnas “å ena sidan, å andra sidan” i en värld som redan är osäker så det räcker. Och där klassiska konflikter och mänskliga tillkortakommanden som rör egenintresse, girighet, lättja och kortsiktighet ständigt gör sig påminda.

Nu går projektets första fas mot sitt slut och jag bläddrar i den positiva utvärderingsrapporten. Alldeles oavsett vad vi åstadkom (och du kan se klipp från föreställningen) skulle jag vilja lyfta fram några egna reflektioner utifrån ett kommunikationsperspektiv.

Vad har egentligen forskning på teatern att göra?

De svåra tankarna, problemen som blir så problematiska att de snarare blir dilemman, de existentiella frågorna och de ensamma reflektionerna som forskare ofta tampas med får sällan eller aldrig plats i forskningen. Som forskare förväntas man vara saklig, neutral, tydlig och gärna positiv och glad. I det här projektet var vi mer intresserade av vad forskarna kände, spekulerade, drömde om och var oroliga för. Sådant som skavde. Sådant som inte riktigt passade in.

Kevin Noone, en av de deltagande forskarna beskrev en situation där han blivit ombedd att svara på en klimat- och samhällsrelaterad fråga “som forskare” och levererade sedvanliga data, trender och osäkerhetsintervaller. Men hans studenter ville också höra honom svara “som människa”. Hur gör man då? Kan man göra det utan att förlora sin seriositet och integritet? Trots att forskningen kring globala hållbarhetsfrågor till stor del handlar om hur våra samhällen – och därmed vi själva – måste förändras, är det en svår balansgång för en forskare att ge sig ut och kommentera detta.

Teatern utgör i många avseenden motsatsen till vetenskapen. Scenen är en låtsasplats, dramatiken får gärna överdrivas, publiken ska bli berörd och med fantasin och gestaltningen som verktyg får berättelserna liv.

Genom att föra samman forskare och scenkonstnärer har vi åstadkommit en plattform som präglas av nyfikenhet, respekt, nytänkande och förändringskraft. Forskarna fick här vara “hela människor”, inte bara forskare. I sina forskarroller slits de mellan den specialisering som krävs för att meritera sig och den helhetssyn som de inser behövs för att närma sig utmaningarna vi har framför oss. Regissörerna, dramatikerna och skådespelarna beskrev samarbetet som upplyftande, spännande och lärorikt. Alla scener kämpar med att nå ny publik. Kanske kan ett sätt vara att skapa ny dramatik av de komplexa existentiella frågor som bubblar upp i kölvattnet av klimat- och hållbarhetsdebatten?

Teatern är inte en plats där svåra frågor får smarta svar. Där är universiteten bättre lämpade. Däremot är det en utmärkt arena för att vrida och vända på svåra frågor om vår samtid – och få oss att stanna upp en stund. För att sedan ge oss ut i våra ordinarie roller igen. Med förnyad energi att förändra.

Eva Krutmeijer, projektledare Antropocen – Människans scen

 

Varför Sverige behöver ett nätverk för vetenskaplig kommunikation


Från big data till mikrobloggar: världen befinner sig mitt i en kommunikationsrevolution. Forskningsorganisationer över hela världen utvecklar ständigt nya kreativa idéer och innovationer som leder till dialog och skapar gemensam förståelse för vetenskapen och dess roll i samhället.

För att snabba på och förenkla utvecklingen av vetenskapskommunikation, behöver forskare och kommunikatörer ett utrymme där de kan dela med sig av sina praktiska erfarenheter, diskutera spännande innovationer och lära av sina kollegor. Detta är syftet med Forskom, Sveriges nya nätverk för vetenskapskommunikation.

Forskning är en viktig ingrediens för att lyckas göra effektiva beslut – både för individer och för samhället i stort. I en tid då allmänheten och politiker står inför komplexa utmaningar, från klimatförändringar till antibiotikaresistens, är naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning en viktig källa av information som krävs för att styra samhällen genom stora omställningar.

Men det finns tecken på kroniska motsättningar mellan vad som faktiskt är vetenskapligt bevisat och den förståelse vi ser hos individer och samhället. Och inom vetenskapskommunikation görs ännu inte tillräckligt för att minska dessa motsättningar – i en intervju förra året krävde Sveriges klimat- och miljöminister förbättringar inom vetenskapskommunikation.

Idag blir alltmer forskning tvärvetenskaplig och krav ställs på samverkan med både det civila samhället och näringslivet. I och med detta har vetenskapskommunikation fått en mer avgörande roll för att öka samförståndet mellan discipliner och aktörer. Finansiärer börjar också inse vikten av kommunikation – det är speciellt tydligt nu när de svenska forskningsrådens gemensamma förslag till Forskningspropositionen efterlyser att en nationell strategi för vetenskapskommunikation utarbetas.

Med tanke på omfattningen av dessa utmaningar och efterfrågan på bevisning, hur ska vetenskap kommunicera? Räcker det med mer data för att fylla kunskapsluckor? Kommer den bästa tillgängliga forskningen automatiskt stödja beslutsfattande eller ändra beteende och vanor? För att hjälpa till att besvara dessa frågor och sträva efter den bästa forskningskommunikationen, lanserar vi ett nätverk för forskningskommunikation idag.

Forskom är öppet för alla som kommunicerar vetenskap – från forskare till kommunikatörer, från universitet till tankesmedjor. Nätverket kommer att nå ut över hela Sverige och ägna särskild uppmärksamhet åt jämställdhet och mångfald.

Målsättningar

  • Kunskapsutbyte och kompetensutveckling för forskare och kommunikatörer
  • Att höja profilen för vetenskapskommunikationen mellan forskare och beslutsfattare i Sverige
  • Att främja nya kommunikationssamarbeten mellan forskningsorganisationer och med andra aktörer i samhället
  • Att vara med och skapa en effektiv kontaktyta mellan vetenskap och samhälle
  • Att hos svenska beslutsfattare förbättra förståelse för och användande av vetenskapliga insikter

Vad kommer Forskom att erbjuda?

Forskom är ett forum för forskare och vetenskapsinformatörer med möjligheter att träffas och utveckla färdigheter eller verktyg, samt utbyta idéer och lösningar. Det är en plats för att få inspiration till ditt nästa projekt och praktiska råd om vardagliga utmaningar.

Forskoms hemsida kommer att publicera bloggar regelbundet med tankar kring och inspiration från det bästa inom fältet vetenskapskommunikation. Nätverkets medlemmar kommer också att ha tillgång till ett dedikerat diskussionsforum, grundat av the American Association for the Advancement of Science (AAAS). Här kommer du att kunna ställa frågor, dela med dig av resurser och material och få kontakt med ett internationellt nätverk av forskare och vetenskapsinformatörer.

Forskom kommer också att ge direkt tillgång till och insikter från ledande kommunikatörer och forskare från Sverige, Skandinavien och utomlands. Vi kommer att diskutera det senaste inom kommunikationsforskning, särskilt inom vetenskapskommunikation. Och Forskom kommer att arrangera (och hjälpa medlemmar att arrangera) seminarier, workshops eller mingel – aktiviteter som öppnar upp för samarbete och praktisk problemlösning.

Nätverket blir vad vi medlemmar gör det till. Gå med i Forskom för att nå och dela med dig av det bästa inom vetenskapskommunikation!

Anders Esselin (@AndersEsselin)

Anneli Sundin (@anneli_sundin)

Annika Moberg (@NikaMoberg)

Eva Krutmeijer (@krutis65)

Fredrik Moberg (@FredrikMoberg)

Gergor Vulturius (@GregorVulturius)

Hanna Zetterberg (@h_zetterberg)

Helena Ledmyr (@Helena_LB)

Jennifer Griffiths (@JenAquatic)

Malin Sandström (@msandstr)

Ragnhild Larsson (@RagnhildLarsson)

Robert Watt (@wattrob)

Tinni Ernsjöö Rappe (@tinnirappe)

Vill du skriva en blogg för Forskom?

3469305764_3e732b4ca8_zVi hoppas du gillar vår blogg och att den inspirerar även dig till att skriva och tänka högt. Vi välkomnar varmt nya bloggidéer och inspel – alla idéer som berör ämnen inom vetenskapskommunikation är välkomna!

Vi som tar hand om bloggen heter Hanna Zetterberg (info [at] hannazetterberg.se) och Anneli Sundin (anneli.sundin [at] sei-international.org). Hör gärna av dig!