Author Archives: forskomnatverk

Kallelse till årsmöte för Forskom

20161130114001-assembleiaAlla medlemmar i Forskom är välkomna till årsmötet, 2 maj 2018.

Tid: 08:30

Plats: Stockholm Environment Institute, Linnégatan 87D, Stockholm

Online: deltagande på årsmötet kommer att vara möjlig på Skype.


§ 1 Mötets Öppnande

§ 2 Val av mötesordförande

§ 3 Val av mötessekreterare

§ 4 Val av justeringsperson

§ 5 Godkännande av dagordning

§ 6 Fastställande av röstlängd

§ 7 Årsmötets behöriga utlysande

§ 8 Verksamhetsberättelse

§ 9 Revisionsberättelse och fastställande av balansräkning

§ 10 Frågan om ansvarsfrihet för avgående styrelse

§ 11 Behandling av inkomna motioner och styrelsens förslag

§ 12 Val av ordförande

§ 13 Val av kassör

§ 14 Val av övriga ledamöter

§ 15 Val av suppleanter

§ 16 Val av valberedning

§ 17 Mötets avslutande



Main takeaways from #TriangleSCI…. And a heads up for next year’s conference!

Words "Once upon a Time" written with old typewriter

Photo: Getty/ surasaki

Imagine getting together with inspiring colleagues and organisations to create a project out of a dream, all based on an initial shared idea. Imagine being able to”…devote concentrated time to define shared challenges, explore creative strategies, and forge new collaborations, in a spirit of bold and open experimentation”. In November, last year, I had the opportunity to attend a conference beyond the usual. When I heard the conference will draw its attention to the topic of storytelling in 2017, I didn’t hesitate to apply. Together with a group of inspiring colleagues, from storytellers and science communicators to artists and experience designers, our team was one of 6 teams who got invited to the yearly Scholarly Communication Institute (SCI), hosted by Duke University in Chapel Hill, North Carolina and funded by the Andrew W. Mellon Foundation.

Here are my main takeaways from the conference.

#1 Scholarly communication vs science communication

Scholars, information scientists, librarians, publishers, technologists, and others from academia and beyond gathers every year in November at this conference “…to articulate and begin to address needs and opportunities in the domain of scholarly communications.”

Now, some of you might wonder, how is ‘scholarly communication’ different from ‘science communication’? At least that is a question I had when applying to SCI. Quickly, and it became crystal clear when interacting with the other teams and projects, I understood there are differences, but at the same time, the concept of scholarly communication is evolving and getting closer to science communication. Scholarly communication is how academics share, publish and preserve their science in order to make it available for the academic community. More and more however, scholarly communication is moving to influence wider society and what SCI expresses is that new technologies are radically shaping the way we communicate, with whom and for what purpose, so hence we should apply the concept more broadly and engage with audiences beyond academia. Which, to my ears, started to sound a fair bit like science communication.

Interestingly enough; during the week of the conference, participants approached me several times asking: “Hmm, science communication, I have never really heard about that concept, what is it?” Within the field of digital humanities, to which many of the participants belonged, science communication is not a thing. Hence, this is where we still find a difference. Communicating science is all about reaching out far beyond academia; to the public, to the media and to all forms of decision-makers in society. The methods for it are many; it can be journalistic, it can be done by the public (known as citizen science), it can be artistic and in many cases professional science communicators work together with scientists to get the messaging right and impactful. Scholarly communication has not reached this level of engagement in so many corners of society, and is still more about sharing your findings, rather than how you share them.


Conceiving ideas at TriangleSCI. Photo: Ragnhild Larsson

#2 Hanging out with medievalists can be fruitful

At the conference, participants from our team contributed with science communication perspectives, while we realised we had much to learn from the other teams. Librarians, publishers, folklorists, medievalists and storytellers with an impressive wealth of knowledge. There was a team that I found particularly inspiring, perhaps because I felt very distanced from their topic: Storytelling for Medievalists. Medieval history is not only here to inspire sci-fi authors and fantasy films, there is in fact much to learn from this period which can tell us so much about how our society is functioning today. It can convey much about why some political structures and governments look different from others in Europe, you can learn about the powerful role religion played back then and how it has influenced the church today or how the European continent, developed into what is Europe today, among many things.

The idea of the Medievalist team’s project is to start creating better stories about the Middle Ages, stories that are nuanced and that do not give away misperceptions. This inspired me since with our project, we’re also trying to tell stories that are fact-based and that makes complex structures and issues easier to understand without for that matter dumbing down the information. Check out this post-SCI blog if you want to know more about their project.

#3 Growing shared understandings

Food can be a deeply political issue and can become polarized and tricky to navigate. With our project, Storytelling Kitchen, we want to offer an alternative form of engagement that can potentially help communicate more effectively a sustainable food agenda. We want to highlight the role of the SDGs, in particular SDG 2, 10, 12, 13, 14, 15, their interconnections, and how these can facilitate action around sustainable food. We will bring stakeholders around a table to share something, in this case a meal, and they will sit down on the same premises. They will be guided and, some constraints, or you might want to call them triggers, will be in place that can bring a sense of the setting being safe and informal. We hope that it can lead to people being more inclined to open up and share from a layer inside of them they usually don’t share from. Importantly, these people would suddenly have something in common; the cooked meal in front of them. What does that mean? What will it prompt? We hope that sharing their stories in this safe space will increase mutual empathy and respect. This creates fertile soil for great conversations to happen. These conversations can spark new ideas and create novel connections necessary for understanding best ways to realize the SDGs.


The chef of the TriangleSCI venue inviting to a shared meal. Photo: TriangleSCI (CC-BY-NC-SA)

#4 And then a concrete storytelling advice – on endings 

Stories, including scientific stories, are commonly composed of a beginning, a middle and an end. In my last takeaway, I want to highlight the ending, where I learnt some interesting things on the topic from the storytelling professionals at SCI. An ending in a story isn’t only a closing, in fact, they can also function as an opening, since they invite us to reflect, to deliberate and to vision change.

This is something to bear in mind when we write stories with a scientific message; how do we create a tension that leads to motivation with the reader to act upon the knowledge received? How do we keep a momentum even after the story has finished? Of course, not only the ending is key here, the full story needs to create emotional reactions of the reader, but the ending is what the reader will remember the most. What I do know is that embedding a call to action in the ending and/or uncover new solutions and perspectives to a problem is often a good way to start. I still have much to learn and hope to be able to share more with you when I got the chance to practice my new skills.

Lastly, I recommend the amazing opportunity to attend the #TriangleSCI conference in North Carolina. Amazing people, beautiful setting and delicious food, what else can you wish for?

It’s timely, because the call for proposals is out. This year the theme is “Overcoming risk” and you can find the call here. Please share it in your networks, I can promise it is an unforgettable experience!

Anneli Sundin, communicator, Stockholm Environment Institute

Storytelling Kitchen

We’re now on the quest for more funding to pilot our Storytelling Kitchen sessions and hope get things rolling in 2018! If you have an interest in our project do support or connect with us! Here on Twitter and on Instagram.

Want to read our original proposal for SCI2017? Check it out here.



Innovativ forskningskommunikation – med både hjärna och hjärta

Kan man komma åt kunskapsresistens med hjälp av scenkonst? Vilka frågor stimulerar egentligen till dialog och förändring? Och hur har jag det med min relation till naturen? Till klimatförändringarna…

Detta är frågor som publiken till Medan Klockan Tickar får fundera kring. Senast spelades föreställningen den 12 maj för en grupp inbjudna samarbetspartners till Stockholm Environment Institute (SEI).

Av reaktionerna från denna publik att döma, är vi något viktigt på spåren. Detta är ett sätt att kommunicera forskning med både hjärna och hjärta. Eller som en av karaktärerna i föreställningen uttrycker det: Vi behöver vara både Spock och Joni Mitchell.

Medan Klockan Tickar* är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Dramaten, Riksteatern, SEI och Stockholms universitet med stöd av Vinnova. Syftet har varit att inspirera till lärande, kommunikation och innovation inom hållbarhetsområdet, i synnerhet klimatfrågan, genom att koppla samman forskare med dramatiker och andra scenkonstnärer. Den metodik vi utvecklat har visat sig fungera utmärkt för samverkan mellan vetenskap och konst. I korthet går den ut på att låta dramatiker intervjua forskare, samla ihop materialet och skapa ett sammanhållet manus, låta skådespelare utgöra de olika forskarnas röster, spela upp detta inför en publik som sitter i en ring tillsammans med skådespelare och ”riktiga” forskare, avrunda med ett modererat samtal med publiken. Eftersom publiken sitter tillsammans med skådespelarna blir det en närhet mellan alla i rummet. Någon sa ”Man kan inte smita undan eller titta bort”, någon annan uttryckte att ”Det finns ingen publik till det vi diskuterar, vi är alla delar av både problemen och lösningarna”.

IMG_1522Föreställningen behandlar också hur det känns att vara klimatforskare och ägna så stor del av sitt liv åt denna ödesfråga. Vad håller dem vakna om nätterna? Hur lever de själva? ”En övergripande känsla är stress”, säger en av karaktärerna, medan en annan konstaterar ”Jag är ändå optimist.”

Reaktionerna från publiken på SEI präglades av igenkänning och eftertänksamhet. Flera uttryckte att det gav dem mycket att få ta del av forskares inre tankevärld – att man ofta inte hinner reflektera över varför man blev forskare och vad som gör jobbet så intressant och levande. Andra menade att detta är ett sätt att utnyttja konsten för vad den är bra på, att lyfta existentiella frågor och lyfta enskilda individers öden, samtidigt som det låter forskningen vara bra på sitt – att söka svar och lösa problem. Det blir aldrig bra när konsten försöker görs sig till tolk för vetenskapen, det blir något slags missriktad pedagogik. Likaså ska forskningen akta sig för att använda konsten som medel att nå sina mål. Men att på detta sätt närma sig varandra med en ömsesidig respekt och nyfikenhet har inneburit lärande på alla håll. Låt oss fortsätta!

Eva Krutmeijer, Projektledare Antropocen – Människans scen

*Medverkande skådespelare: Julia Dufvenius, Dramaten, Krister Kern, Östgötateatern, Elin Klinga, Dramaten och David Lenneman, Riksteatern. Regi: Sara Giese. Textförfattare/dramatiker: Anders Duus, Dougald Hine, Ninna Tersman, Jesper Weitz.



Impact Communication, kommunikation med innovationsglasögon

-Här är våra nya arbetssätt för innovationsrådgivare och kommunikatörer


Forskoms blogg gästas denna gång av fd innovationsrådgivaren Lena Holmberg och återigen är ämnet impact – forskningens påverkan.

Vi talar ofta om akademin som elfenbenstorn och behovet av att forskare når ut med sin forskning. Det kanske därför inte är så förvånande att vi på Chalmers innovationskontor har märkt ett ökande intresse från både institutionsledningar och kommunikatörer att jobba mer med frågor som rör kommunikation kopplat till nyttiggörande. Vi blev bland annat tillfrågade att hålla en workshop om hur man gör bra posters, flera institutioner ville ha tips på hur man kan inkludera nyttiggörande och kommunikation i sina forskningsansökningar. Och några enheter ville ha hjälp med att få bättre stuns på sina webbsidor för att kunna visa upp hur man jobbar med nyttiggörande. Efter flera lyckade samarbeten av olika karaktär har vi satt ihop ett litet paket av processverktyg som nu finns tillgängligt för alla att använda. Givetvis blir vi glada för konstruktiv återkoppling och tips om liknande verktyg.

Lärosäten jobbar mycket med kommunikation (även om vi kanske är några stycken som tycker de kunde jobba mer och annorlunda). Vi kämpar med att försöka attrahera studenter via olika kanaler. Genom nyheter om nya projekt, genombrott i forskningen, vinster i tävlingar, finansiering för våra uppstartsbolag och annat försöker vi stärka varumärket för att det ska hjälpa oss att få mer finansiering, fler duktiga forskare och fler partners. I Sverige kräver lagen dessutom att vi samverkar med det omgivande samhället och informerar om vad vi gör, så att vi skattebetalare själva kan se vad vi får för pengarna. Ibland medverkar vi på festivaler, tävlingar och konferenser för att öka medvetenheten och kunskapen hos allmänheten om olika forskningsområden eller för att propagera för högre utbildning generellt. Vi försöker locka tjejer till teknikområden.

Kommunikation är också en nyckelkomponent i nyttiggörande där ny kunskap som genereras av lärosätet (ofta i partnerskap med andra) kommer till användning i samhället och genererar positiva effekter. Oavsett vilken roll som forskaren tar i innovationsprocessen så behöver vi informera, kommunicera och interagera. Om du är en nätverksbyggare behöver du se till att nätverket attraherar nya medlemmar. Tar du rollen som ansvarig för uppdragsutbildningar så måste du se till att rätt personer känner till att kursen finns. Om du är entreprenör behöver du sälja in ditt företag till finansiärer och dina produkter till kunderna. Och så vidare.

Trots detta upplevde vi på Chalmers innovationskontor att det fanns relativt få etablerade arbetssätt för innovationsrådgivare och kommunikatörer att arbeta tillsammans. Dessutom fanns det inte någon stark tradition att arbeta med sådan kommunikation som är riktad till en tydlig målgrupp för att på relativ kort sikt skapa en reell positiv förändring i samhället. Vi kallar detta för Impact Communication.

Hittills har vi och våra kollegor tagit fram och testat sex verktyg, där innovationsrådgivare och kommunikatörer arbetar tillsammans för att stötta institutioner, forskargrupper och forskare med kommunikativt inriktade insatser. Eftersom vi jobbar i en internationell miljö är verktygen på engelska, men där vissa också finns på svenska. Här är listan på verktygen:

  • Impact Web Strategy – en checklista som ger exempel på hur man kan optimera enhetens webbplats utifrån ett nyttiggörandeperspektiv och som är ett stöd i prioriteringen av framtida utveckling.
  • Impact Story Development – instruktioner för hur man kontinuerligt samlar information om projekt och innovationsprocesser (impact cases) samt använder detta som grund för att skriva berättelser (impact stories) som kan användas i olika kommunikativa sammanhang
  • Personal Web Page Boost – tips på hur man kan låta sin profilsida på lärosätets webbplats bli ett bra skyltfönster för potentiella partners och finansiärer
  • Next Step Interview – möjlighet att fånga kunskapstillgångar hos personer som slutat på lärosätet och samtidigt skapa underlag till en artikel
  • Poster Design Workshop – kompetensutveckling i hur man skapar en bra poster anpassad till situationen och de egna kommunikativa målen
  • Application for Funding – tips kring hur man kan tänka och göra för att åstadkomma ännu bättre forskningsansökningar, främst genom att fokusera mer på målgrupper och omvärldsanalys

Verktygen kan användas som utgångspunkt vid individuell rådgivning eller vid workshopar och utbildningar.

En positiv effekt vi börjat se av vårt arbetssätt är att frågor kring kommunikation ännu mer än tidigare kommer upp på en strategisk och långsiktig nivå, vilket är positivt för alla inblandade. För det handlar ju egentligen inte om att nå ut med forskningen, det handlar om att nå in med den. In i människors hjärtan och hjärnor, in i händer och fötter så att allt fler börjar agera på sätt som gör världen bättre.

Lena Holmberg, PhD och fd innovationsrådgivare, Chalmers innovationskontor.

Gästblogg: På jakt efter impact

Det är dags för en dialog mellan forskare, finansiärer, förläggare och andra för att uppnå en gemensam förståelse av vad som egentligen menas med impact, dvs. forskningens påverkan.

av Ninad Bondre (Managing Editor på Elevate Scientific)


I oktober förra året deltog jag i ett seminarium med titeln ”Publish and Perish?” (”Publicera och förgås?”), som anordnades av Sveriges Unga Akademi. Sex stycken experter deltog för att diskutera ett flertal ämnen, däribland hur vetenskaplig forskning i dagsläget utvärderas och hur den borde utvärderas.

Flera av experterna ansåg att tidskrifternas så kallade impact factor är dåligt lämpad för att utvärdera enskilda forskares forskningsprestationer. De menade att om man förlitar sig på denna faktor och andra bibliometriska mätningar, riskerar man att hämma innovation och istället uppmuntra en överdriven försiktighet vid val av forskningsområden.

En nyligen granskad studie i tidskriften Studies in Higher Education ger ett annat perspektiv på impact. Studien fokuserade på brittiska och australienska akademiker och fann att forskare tenderar att överdriva det icke-akademiska inflytandet av deras arbete när de söker anslag. För att sammanfatta studien, citerade en webbaserad artikel på Times Higher Education en australiensk forskare som undrade: “Jag vet inte vad man förväntas att säga, något som ’Jag är Columbus, jag kommer att upptäcka Västindien?!’”

Vad är då forskning som har impact? Hur mäter vi impact? Vem får bestämma över dessa frågor? Många forskare står villrådiga. Dessutom är frågan om impact förstås inte endast ett bekymmer för universiteten. Regeringsdepartement och företag, exempelvis, är också angelägna om konsekvenserna av deras policy eller produkter. Kan vi nå en viss klarhet utifrån hur sådana verksamheter definierar och mäter impact? Tidigare i år hittade jag ett arbetsdokument som är uppmuntrande i detta avseende.

Arbetsdokumentet har den passande titeln ”What is impact?” och publicerades av Overseas Development Institute – en självständig, brittisk tankesmedja för internationellt utvecklingsarbete och humanitära frågor. Artikelns utgångspunkt är att sättet man definierar och använder impact på inverkar avsevärt på hur utvecklingsprocesser och design, förvaltning samt utvärdering av olika utvecklingsprogram sker. Detta har starka paralleller med den akademiska världen: hur man definierar impact har direkt påverkan på hur forskning finansieras, genomförs samt utvärderas.


Många av studiens iakttagelser för utvecklingsarbete verkar även stämma för den akademiska världen. Till exempel finns det ingen gemensam definition av vad impact är: det finns många uppfattningar och tolkningar, och dessa kan vara allt från mycket specifika till mycket breda. Dessutomär det omdebatterat vilka metoder som skall användas för att mäta impact. Istället för att fokusera på sådana debatter, undersöker studien vem som definierar impact och hur utvecklingsarbete bedöms.

Studien listar sex kategorier av impact för att klargöra vad det kan innebära när det gäller utvecklingsarbete och förändringen det skapar:

  • tillämpning; omfattning
  • ämne och förändringsgrad
  • grad av åtskillnad (degree of separation)
  • förändringens omedelbarhet, hastighet och hållbarhet
  • samstämmigheten i nyttor.

Grad av åtskillnad, till exempel, har att göra med hur omedelbart sambandet mellan insatsen och dess resultat är.

Studien uppmanar utvecklingsprogram till att engagera olika intressenter i en dialog om hur impact används och förstås. Detta kan sedan leda till en gemensam förståelse av impact. Enligt min mening borde den akademiska världen också överväga detta. De berörda parterna kan omfatta enskilda akademiker; institutioner som de arbetar för; vetenskapliga fackföreningar, vetenskapliga organisationer och akademier; forskningsfinansiärer; departement; akademiska förlag; och konsultföretag såsom Elevate. Kanske finansiärerna kunde leda denna process?

En gemensam förståelse av impact som bygger på sådan dialog kan bidra till att hantera förvirringen som uttrycks av enskilda forskare, såsom av den australiensiska forskaren som citerades ovan. Finansiärer skulle kunna utveckla mer precisa, kontextspecifika mallar för att beskriva innebörden av impact. Ansökanden för anslag kunde då lättare förstå vad som krävs för att motivera impact och med större säkerhet argumentera för sin forsknings impact istället för att ge efter för konkurrenstrycket och bli frestade att överdriva. På ett liknande sätt kunde löpande samtal mellan universitet, forskare och förläggare hjälpa till med att utforma nyanserade kriterier – som går utöver tidskriftens impact factor – för utvärdering av forskning.

Denna diskussion har redan börjat, till exempel genom Sveriges Unga Akademis seminarium som jag deltog i, i rapporter som The Metric Tide och av ett experimenterande med sk. preprints, alltså insända men ännu inte publicerade artiklar, och expertgranskning av forskningsartiklar efter publicering. Men mycket av det här förändringsarbetet sker bottom-up och är ofta inte särskilt samordnat: även om det har sina styrkor, tror jag att det skulle kunna kompletteras med en mer medveten och kontinuerlig dialog mellan de berörda parterna. Inte bara i Västvärlden, utan även i andra delar av världen såsom Kina, Indien, Latinamerika och Afrika.

Vi på Elevate Scientific ser fram emot att bidra till och, möjligtvis, medla denna dialog.

Detta inlägg publicerades först på och återges här (i svensk översättning) med tillstånd.

Elevate Scientific är ett internationell konsultföretag för forskningskommunikation, med huvudkontor i Malmö.

Forskningen behöver fler berättelser

Telefoner                      Vi behöver nya sätt att berätta om forskning för att den ska nå ut i samhället och leda till en positiv förändring. Ett effektivt sätt är att använda storytelling. Foto: Pavan Trikutam

”Min pappa råkade ut för en trafikolycka för tio år sedan. Sedan dess har han ont varje dag och det finns bara en sak han önskar sig. En smärtfri dag. Det motiverar mig.”

Det var svaret jag fick när jag frågade forskaren Camilla Svensson på Karolinska Institutet om varför hon forskade för att hitta effektiv smärtlindring.

Vad motiverar dig som forskare? Varför gör du det du gör? Vad vill du uppnå? Det är frågor jag ställer till alla forskare jag möter. Jag får alltid en spännande berättelse till svar.

Som Nathalie Barker-Ruchti, som vill åstadkomma en mer hälsosam relation mellan idrottsutövare och tränare. När hon fick frågan varför, berättade hon om sina dåliga erfarenheter som elitgymnast i det schweiziska landslaget i gymnastik. Det var inget hon själv lyfte fram trots att det var orsaken till att hon hade börjat forska.

Tänk om mer av den viktiga forskning som pågår på våra universitet och högskolor kunde nå ut utanför akademin och göra verklig skillnad. Dina resultat som forskare kan bidra till en bättre värld, utveckla ditt forskningsområde och leda till nya insikter. Du har något viktigt att berätta.

Nathalie BarkerForskaren Nathalie Barker vill åstadkomma en mer hälsosam relation mellan idrottsutövare och tränare. När hon fick frågan varför, berättade hon om sina dåliga erfarenheter som elitgymnast i det schweiziska landslaget i gymnastik. Foto: Emelie Asplund

Samtidigt som det är enklare än någonsin att använda nätet och sociala medier för att själv producera nyheter, så är det svårare än någonsin att nå ut i det konstanta bruset av information som ständigt sköljer över oss.

För att lyckas behöver vi vara lite kreativa. Ett traditionellt pressmeddelande räcker inte om vi verkligen vill skapa förändring.

Slutmålet är inte att media ska fånga upp och sprida storyn utan att människor blir berörda, tar till sig ny kunskap och agerar utifrån den. Det kan handla om att förändra sitt eget beteende, tipsa andra och kanske kontakta dig som forskar.

Ett effektivt sätt att förmedla forskning är att använda storytelling, oavsett om det sker i form av text, bild eller film.

Varför? Därför att det fungerar. I mer än 150 000 år har storytelling dominerat mänsklig interaktion och kommunikation. Först långt senare lärde vi oss att skriva och läsa. Våra hjärnor är helt enkelt konstruerade för att ta in berättelser, för att förstå, skapa mening och komma ihåg. Om vi inte kan skapa mening så kommer vi heller inte att ta till oss budskapet.

Numer kan neurovetenskapen också visa hur berättelser som engagerar oss känslomässigt, påverkar fler områden i hjärnan än vad fakta gör. Dessutom motiverar känslorna oss till handling.

Hjärnan omvandlar information till berättelser redan innan den når ditt medvetande med hjälp av det som kallas ”the neural story net”.

Det betyder också att vi förändrar och förvränger informationen för att den ska bli meningsfull. Det vi hör och ser är med andra ord inte samma historia som avsändaren berättar, men genom att använda en bra struktur för din berättelse kan du minimera missuppfattningarna.

Och hur berättar man då en god historia med en forskare i huvudrollen?
Först och främst tror jag att det handlar det om att våga vara personlig, att visa upp vem du är bakom dina fakta och resultat. En människa som vill lösa ett problem, som har en dröm och som möter både utmaningar och framgångar.

Vi vill framförallt veta varför du gör det du gör, inte i första hand vad eller hur. Författaren Simon Sinek kallar det för The Golden Circle.

Det måste också finnas någon form av konflikt, ett problem eller en utmaning som huvudpersonen ställs inför.
Om vi enbart beskriver det positiva och rosenröda, blir det helt enkelt ointressant. Vi kan inte identifiera oss.
Egentligen tror jag de flesta av oss vet intuitivt hur man berättar så att andra lyssnar, som när du varit med om något spännande och berättar om det för dina kollegor på fikarasten.

Vill du ändå ha en modell att utgå ifrån så finns förstås den klassiska dramaturgiska modellen som har sitt ursprung i det antika grekiska dramat eller Joseph Campbells Hero’s Journey, en modell som beskriver hur i princip alla berättelser är uppbyggda.

Men varför krångla till det? Forskaren Randy Olson började skriva filmmanus i Hollywood och återvände sedan till akademin för att hjälpa forskare att använda metoderna från drömfabriken. I boken Houston we have a narrative – Why Science need stories, berättar han om sin modell för lyckade berättelser som består av byggstenarna: OCH (drivkraft, impuls), MEN (konflikt) och DÄRFÖR (upplösning).

Jag brukar också använda mig av sociologen Julio Greimas aktant-modell som bygger på samma principer med hjälten/huvudpersonen som har ett mål, medhjälpare och motståndare.

Det finns så mycket intressant och viktig forskning som aldrig lämnar den akademiska världen. Tänk om vi kunde få mer av den forskningen att leda till positiva och konkreta förändringar i samhället.

Låt oss göra och sprida fler berättelser! Världen behöver dem.

Ragnhild Larsson, skribent och storyteller, Konvoj Produktion



Houston we have a narative. Why Science need Stories, Randy Olson

Story smart, Kendall Haven

Story Proof, Kendall Haven


Finding Joe, en film om Joseph Campbell som utvecklade The Hero’s Journey

Vi hör vad vi vill höra

För ett antal år sedan tog jag tjänstledigt från ett jobb jag inte gillade för att istället sitta hemma och läsa böcker. Jag hade hunnit läsa sju böcker och noga strukit under allt viktigt när jag kom till sidan 58 i boken The Black Swan. Där skrev författaren Nassim Nicholas Taleb om konfirmeringsbiasen, det vill säga vår omedvetna benägenhet att höra vad vi vill höra och samtidigt slå dövörat till för det som går emot det vi tror på. Jag drabbades så hårt att jag spillde kaffe och nästan trillade ur soffan. Vad hade jag egentligen strukit under i de sju första böckerna? Vad hade passerat under min radar? Vilka viktiga resonemang hade jag missat? Det blev med ens löjligt uppenbart att det jag strukit under var just sådant som bekräftade och förstärkte mina egna uppfattningar, att jag själv var ett levande bevis för konfirmeringsbiasen.

Numer ser jag exempel på konfirmeringsbiasen i princip över allt: i mitt eget och andras Twitterflöden; i hur jag själv och andra söker efter, uppfattar och kommer ihåg forskning, politik och aktuella skeenden; och inte minst i konflikter där motstående parter ofta tolkar samma information på totalt olika sätt. Här ett exempel som jag hittade i en krönika i en norrländsk dagstidning som behandlade nya forskningsresultat om nätfiske i fjällsjöar: Enligt forskare vid SLU i Umeå kan beståndet av fisk i en utfiskad fjällsjö återhämta sig på två–fem år, men det är tyvärr i teorin. /…/ Tyvärr finns det alltför lite forskning kring ämnet. Riktiga studier är sällsynta och en stor del av slutsatserna bygger på uppskattningar och antaganden. Forskarnas resultat överensstämde tydligen inte med journalistens uppfattning i frågan och därför reducerade han dem till allmänna tyckare bland andra. Jesper Strömbäck, Göteborgs universitet, har uppmärksammat fenomenet i en artikel i SvD som en fara för kunskapsförmedling och ytterst för demokratin.

Att konfirmeringsbiasen förvränger vårt omdöme har varit känt i flera hundra år. Francis Bacon beskrev den till exempel 1620. Den återfinns också i den gamla indiska legenden ”The Blind Men and the Elephant”. Men uppenbarligen är det inte bara jag som har missat den. När jag till exempel föreläser för forskare, doktorander och mastersstudenter är det alltid konfirmeringsbiasen som ger de största aha-upplevelserna och engagerar mest.


Konfirmeringsbiasen är tydlig i den gamla indiska legenden ”The Blind Men and the Elephant”. Det är en berättelse om en grupp blinda män som berör en elefant för att lära sig vad det är. De känner på en del var, såsom svansen eller öronen, och när de sedan jämför sina upplevelser och kunskaper utbryter en konflikt mellan dem om vad en elefant egentligen är. Teckning: Alva Esselin

Nu har konfirmeringsbiasen sina fördelar. Den hjälper oss att fatta beslut när snabbhet är viktigare än noggrannhet, och i debatter tjänar man på att fokusera på sådant som stärker de egna argumenten och att negligera sådant som talar emot. Men strävar man efter dialog och lärande finns all anledning att försöka motverka konfirmeringsbiasen. Poängen är inte att man nödvändigtvis måste byta ståndpunkt eller åsikt, utan snarare att förutsättningslöst utforska och försöka förstå andra perspektiv och argument. Den möjliga vinsten är att man kan upptäcka sådant som man tidigare varit blind för, vilket kan vara avgörande, inte minst i innovations- och utvecklingsprocesser och i konflikthantering.

Som facilitator och forskningskommunikatör ser jag det idag som min största utmaning och uppgift att försöka motverka konfirmeringsbiasen, både min egen och andras. Här är några tips.

Vad göra åt din egen konfirmeringsbias?

  • Erkänn för dig själv att konfirmeringsbiasen kan förvränga ditt omdöme och påverka dina beslut på ett negativt sätt.
  • Sök aktivt efter människor och information som talar emot din egen uppfattning.
  • Lyssna noga och förutsättningslöst på andra människors berättelser och argument.
  • Gör omedelbart en notering när du stöter på något som talar emot det du tror på (annars är risken stor att din hjärna sorterar bort det).

Hur hjälpa andra att hantera konfirmeringsbiasen?

  • Populärvetenskapliga texter, filmer, sociala medier etc: spegla olika perspektiv och argument.
  • Möten: bjud in personer med olika perspektiv, värderingar och åsikter; främja delaktighet och allas möjlighet att komma till tals; se till att frågor efter berättelser och presentationer är klargörande snarare än debatterande.
  • När en grupp ska fatta ett viktigt beslut: argumentera alltid för ett sista varv av sökande efter information som motbevisar gruppens övertygelse.

Under min första semestervecka tittar jag på partiledarnas tal i Almedalen. Löfven, Kinberg Batra, Åkesson & CO levererar berättelser om tillståndet i Sverige och argumenterar för sin politik och mot andras. Med ambitionen att inte nicka instämmande eller grimasera av vämjelse försöker jag lyssna noga och förutsättningslöst på var och en av dem. Det går sådär. Men jag kämpar vidare – med min konfirmeringsbias.

Anders Esselin, Man & Nature

Vad har forskare på teatern att göra?

Ja, varför ska man överhuvudtaget utveckla samarbeten mellan vetenskapen och konsten? Det ville vi ta reda på.

Projektet Antropocen – Människans scen har bedrivits av Dramaten, Stockholm Environment Institute, Riksteatern och Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet i syfte att sammanföra miljö- och klimatforskare med dramatiker och regissörer lite grand på prov. Som ett experiment.

En av dramatikerna som varit med, tillika komikern och skådespelaren Özz Nujen, sammanfattade sin nyfikenhet så här: “Jag tycker det är verkar vara mer dramatik i forskningen än på teatern.” Han syftade på klimatförhandlingarna i Paris, FN-processen kring de globala hållbarhetsmålen och forskarnas “å ena sidan, å andra sidan” i en värld som redan är osäker så det räcker. Och där klassiska konflikter och mänskliga tillkortakommanden som rör egenintresse, girighet, lättja och kortsiktighet ständigt gör sig påminda.

Nu går projektets första fas mot sitt slut och jag bläddrar i den positiva utvärderingsrapporten. Alldeles oavsett vad vi åstadkom (och du kan se klipp från föreställningen) skulle jag vilja lyfta fram några egna reflektioner utifrån ett kommunikationsperspektiv.

Vad har egentligen forskning på teatern att göra?

De svåra tankarna, problemen som blir så problematiska att de snarare blir dilemman, de existentiella frågorna och de ensamma reflektionerna som forskare ofta tampas med får sällan eller aldrig plats i forskningen. Som forskare förväntas man vara saklig, neutral, tydlig och gärna positiv och glad. I det här projektet var vi mer intresserade av vad forskarna kände, spekulerade, drömde om och var oroliga för. Sådant som skavde. Sådant som inte riktigt passade in.

Kevin Noone, en av de deltagande forskarna beskrev en situation där han blivit ombedd att svara på en klimat- och samhällsrelaterad fråga “som forskare” och levererade sedvanliga data, trender och osäkerhetsintervaller. Men hans studenter ville också höra honom svara “som människa”. Hur gör man då? Kan man göra det utan att förlora sin seriositet och integritet? Trots att forskningen kring globala hållbarhetsfrågor till stor del handlar om hur våra samhällen – och därmed vi själva – måste förändras, är det en svår balansgång för en forskare att ge sig ut och kommentera detta.

Teatern utgör i många avseenden motsatsen till vetenskapen. Scenen är en låtsasplats, dramatiken får gärna överdrivas, publiken ska bli berörd och med fantasin och gestaltningen som verktyg får berättelserna liv.

Genom att föra samman forskare och scenkonstnärer har vi åstadkommit en plattform som präglas av nyfikenhet, respekt, nytänkande och förändringskraft. Forskarna fick här vara “hela människor”, inte bara forskare. I sina forskarroller slits de mellan den specialisering som krävs för att meritera sig och den helhetssyn som de inser behövs för att närma sig utmaningarna vi har framför oss. Regissörerna, dramatikerna och skådespelarna beskrev samarbetet som upplyftande, spännande och lärorikt. Alla scener kämpar med att nå ny publik. Kanske kan ett sätt vara att skapa ny dramatik av de komplexa existentiella frågor som bubblar upp i kölvattnet av klimat- och hållbarhetsdebatten?

Teatern är inte en plats där svåra frågor får smarta svar. Där är universiteten bättre lämpade. Däremot är det en utmärkt arena för att vrida och vända på svåra frågor om vår samtid – och få oss att stanna upp en stund. För att sedan ge oss ut i våra ordinarie roller igen. Med förnyad energi att förändra.

Eva Krutmeijer, projektledare Antropocen – Människans scen


Varför Sverige behöver ett nätverk för vetenskaplig kommunikation

Från big data till mikrobloggar: världen befinner sig mitt i en kommunikationsrevolution. Forskningsorganisationer över hela världen utvecklar ständigt nya kreativa idéer och innovationer som leder till dialog och skapar gemensam förståelse för vetenskapen och dess roll i samhället.

För att snabba på och förenkla utvecklingen av vetenskapskommunikation, behöver forskare och kommunikatörer ett utrymme där de kan dela med sig av sina praktiska erfarenheter, diskutera spännande innovationer och lära av sina kollegor. Detta är syftet med Forskom, Sveriges nya nätverk för vetenskapskommunikation.

Forskning är en viktig ingrediens för att lyckas göra effektiva beslut – både för individer och för samhället i stort. I en tid då allmänheten och politiker står inför komplexa utmaningar, från klimatförändringar till antibiotikaresistens, är naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning en viktig källa av information som krävs för att styra samhällen genom stora omställningar.

Men det finns tecken på kroniska motsättningar mellan vad som faktiskt är vetenskapligt bevisat och den förståelse vi ser hos individer och samhället. Och inom vetenskapskommunikation görs ännu inte tillräckligt för att minska dessa motsättningar – i en intervju förra året krävde Sveriges klimat- och miljöminister förbättringar inom vetenskapskommunikation.

Idag blir alltmer forskning tvärvetenskaplig och krav ställs på samverkan med både det civila samhället och näringslivet. I och med detta har vetenskapskommunikation fått en mer avgörande roll för att öka samförståndet mellan discipliner och aktörer. Finansiärer börjar också inse vikten av kommunikation – det är speciellt tydligt nu när de svenska forskningsrådens gemensamma förslag till Forskningspropositionen efterlyser att en nationell strategi för vetenskapskommunikation utarbetas.

Med tanke på omfattningen av dessa utmaningar och efterfrågan på bevisning, hur ska vetenskap kommunicera? Räcker det med mer data för att fylla kunskapsluckor? Kommer den bästa tillgängliga forskningen automatiskt stödja beslutsfattande eller ändra beteende och vanor? För att hjälpa till att besvara dessa frågor och sträva efter den bästa forskningskommunikationen, lanserar vi ett nätverk för forskningskommunikation idag.

Forskom är öppet för alla som kommunicerar vetenskap – från forskare till kommunikatörer, från universitet till tankesmedjor. Nätverket kommer att nå ut över hela Sverige och ägna särskild uppmärksamhet åt jämställdhet och mångfald.


  • Kunskapsutbyte och kompetensutveckling för forskare och kommunikatörer
  • Att höja profilen för vetenskapskommunikationen mellan forskare och beslutsfattare i Sverige
  • Att främja nya kommunikationssamarbeten mellan forskningsorganisationer och med andra aktörer i samhället
  • Att vara med och skapa en effektiv kontaktyta mellan vetenskap och samhälle
  • Att hos svenska beslutsfattare förbättra förståelse för och användande av vetenskapliga insikter

Vad kommer Forskom att erbjuda?

Forskom är ett forum för forskare och vetenskapsinformatörer med möjligheter att träffas och utveckla färdigheter eller verktyg, samt utbyta idéer och lösningar. Det är en plats för att få inspiration till ditt nästa projekt och praktiska råd om vardagliga utmaningar.

Forskoms hemsida kommer att publicera bloggar regelbundet med tankar kring och inspiration från det bästa inom fältet vetenskapskommunikation. Nätverkets medlemmar kommer också att ha tillgång till ett dedikerat diskussionsforum, grundat av the American Association for the Advancement of Science (AAAS). Här kommer du att kunna ställa frågor, dela med dig av resurser och material och få kontakt med ett internationellt nätverk av forskare och vetenskapsinformatörer.

Forskom kommer också att ge direkt tillgång till och insikter från ledande kommunikatörer och forskare från Sverige, Skandinavien och utomlands. Vi kommer att diskutera det senaste inom kommunikationsforskning, särskilt inom vetenskapskommunikation. Och Forskom kommer att arrangera (och hjälpa medlemmar att arrangera) seminarier, workshops eller mingel – aktiviteter som öppnar upp för samarbete och praktisk problemlösning.

Nätverket blir vad vi medlemmar gör det till. Gå med i Forskom för att nå och dela med dig av det bästa inom vetenskapskommunikation!

Anders Esselin (@AndersEsselin)

Anneli Sundin (@anneli_sundin)

Annika Moberg (@NikaMoberg)

Eva Krutmeijer (@krutis65)

Fredrik Moberg (@FredrikMoberg)

Gergor Vulturius (@GregorVulturius)

Hanna Zetterberg (@h_zetterberg)

Helena Ledmyr (@Helena_LB)

Jennifer Griffiths (@JenAquatic)

Malin Sandström (@msandstr)

Ragnhild Larsson (@RagnhildLarsson)

Robert Watt (@wattrob)

Tinni Ernsjöö Rappe (@tinnirappe)