Innovativ forskningskommunikation – med både hjärna och hjärta

Kan man komma åt kunskapsresistens med hjälp av scenkonst? Vilka frågor stimulerar egentligen till dialog och förändring? Och hur har jag det med min relation till naturen? Till klimatförändringarna…

Detta är frågor som publiken till Medan Klockan Tickar får fundera kring. Senast spelades föreställningen den 12 maj för en grupp inbjudna samarbetspartners till Stockholm Environment Institute (SEI).

Av reaktionerna från denna publik att döma, är vi något viktigt på spåren. Detta är ett sätt att kommunicera forskning med både hjärna och hjärta. Eller som en av karaktärerna i föreställningen uttrycker det: Vi behöver vara både Spock och Joni Mitchell.

Medan Klockan Tickar* är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Dramaten, Riksteatern, SEI och Stockholms universitet med stöd av Vinnova. Syftet har varit att inspirera till lärande, kommunikation och innovation inom hållbarhetsområdet, i synnerhet klimatfrågan, genom att koppla samman forskare med dramatiker och andra scenkonstnärer. Den metodik vi utvecklat har visat sig fungera utmärkt för samverkan mellan vetenskap och konst. I korthet går den ut på att låta dramatiker intervjua forskare, samla ihop materialet och skapa ett sammanhållet manus, låta skådespelare utgöra de olika forskarnas röster, spela upp detta inför en publik som sitter i en ring tillsammans med skådespelare och ”riktiga” forskare, avrunda med ett modererat samtal med publiken. Eftersom publiken sitter tillsammans med skådespelarna blir det en närhet mellan alla i rummet. Någon sa ”Man kan inte smita undan eller titta bort”, någon annan uttryckte att ”Det finns ingen publik till det vi diskuterar, vi är alla delar av både problemen och lösningarna”.

IMG_1522Föreställningen behandlar också hur det känns att vara klimatforskare och ägna så stor del av sitt liv åt denna ödesfråga. Vad håller dem vakna om nätterna? Hur lever de själva? ”En övergripande känsla är stress”, säger en av karaktärerna, medan en annan konstaterar ”Jag är ändå optimist.”

Reaktionerna från publiken på SEI präglades av igenkänning och eftertänksamhet. Flera uttryckte att det gav dem mycket att få ta del av forskares inre tankevärld – att man ofta inte hinner reflektera över varför man blev forskare och vad som gör jobbet så intressant och levande. Andra menade att detta är ett sätt att utnyttja konsten för vad den är bra på, att lyfta existentiella frågor och lyfta enskilda individers öden, samtidigt som det låter forskningen vara bra på sitt – att söka svar och lösa problem. Det blir aldrig bra när konsten försöker görs sig till tolk för vetenskapen, det blir något slags missriktad pedagogik. Likaså ska forskningen akta sig för att använda konsten som medel att nå sina mål. Men att på detta sätt närma sig varandra med en ömsesidig respekt och nyfikenhet har inneburit lärande på alla håll. Låt oss fortsätta!

Eva Krutmeijer, Projektledare Antropocen – Människans scen

*Medverkande skådespelare: Julia Dufvenius, Dramaten, Krister Kern, Östgötateatern, Elin Klinga, Dramaten och David Lenneman, Riksteatern. Regi: Sara Giese. Textförfattare/dramatiker: Anders Duus, Dougald Hine, Ninna Tersman, Jesper Weitz.

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s