Forskningen behöver fler berättelser

Telefoner                      Vi behöver nya sätt att berätta om forskning för att den ska nå ut i samhället och leda till en positiv förändring. Ett effektivt sätt är att använda storytelling. Foto: Pavan Trikutam

”Min pappa råkade ut för en trafikolycka för tio år sedan. Sedan dess har han ont varje dag och det finns bara en sak han önskar sig. En smärtfri dag. Det motiverar mig.”

Det var svaret jag fick när jag frågade forskaren Camilla Svensson på Karolinska Institutet om varför hon forskade för att hitta effektiv smärtlindring.

Vad motiverar dig som forskare? Varför gör du det du gör? Vad vill du uppnå? Det är frågor jag ställer till alla forskare jag möter. Jag får alltid en spännande berättelse till svar.

Som Nathalie Barker-Ruchti, som vill åstadkomma en mer hälsosam relation mellan idrottsutövare och tränare. När hon fick frågan varför, berättade hon om sina dåliga erfarenheter som elitgymnast i det schweiziska landslaget i gymnastik. Det var inget hon själv lyfte fram trots att det var orsaken till att hon hade börjat forska.

Tänk om mer av den viktiga forskning som pågår på våra universitet och högskolor kunde nå ut utanför akademin och göra verklig skillnad. Dina resultat som forskare kan bidra till en bättre värld, utveckla ditt forskningsområde och leda till nya insikter. Du har något viktigt att berätta.

Nathalie BarkerForskaren Nathalie Barker vill åstadkomma en mer hälsosam relation mellan idrottsutövare och tränare. När hon fick frågan varför, berättade hon om sina dåliga erfarenheter som elitgymnast i det schweiziska landslaget i gymnastik. Foto: Emelie Asplund

Samtidigt som det är enklare än någonsin att använda nätet och sociala medier för att själv producera nyheter, så är det svårare än någonsin att nå ut i det konstanta bruset av information som ständigt sköljer över oss.

För att lyckas behöver vi vara lite kreativa. Ett traditionellt pressmeddelande räcker inte om vi verkligen vill skapa förändring.

Slutmålet är inte att media ska fånga upp och sprida storyn utan att människor blir berörda, tar till sig ny kunskap och agerar utifrån den. Det kan handla om att förändra sitt eget beteende, tipsa andra och kanske kontakta dig som forskar.

Ett effektivt sätt att förmedla forskning är att använda storytelling, oavsett om det sker i form av text, bild eller film.

Varför? Därför att det fungerar. I mer än 150 000 år har storytelling dominerat mänsklig interaktion och kommunikation. Först långt senare lärde vi oss att skriva och läsa. Våra hjärnor är helt enkelt konstruerade för att ta in berättelser, för att förstå, skapa mening och komma ihåg. Om vi inte kan skapa mening så kommer vi heller inte att ta till oss budskapet.

Numer kan neurovetenskapen också visa hur berättelser som engagerar oss känslomässigt, påverkar fler områden i hjärnan än vad fakta gör. Dessutom motiverar känslorna oss till handling.

Hjärnan omvandlar information till berättelser redan innan den når ditt medvetande med hjälp av det som kallas ”the neural story net”.

Det betyder också att vi förändrar och förvränger informationen för att den ska bli meningsfull. Det vi hör och ser är med andra ord inte samma historia som avsändaren berättar, men genom att använda en bra struktur för din berättelse kan du minimera missuppfattningarna.

Och hur berättar man då en god historia med en forskare i huvudrollen?
Först och främst tror jag att det handlar det om att våga vara personlig, att visa upp vem du är bakom dina fakta och resultat. En människa som vill lösa ett problem, som har en dröm och som möter både utmaningar och framgångar.

Vi vill framförallt veta varför du gör det du gör, inte i första hand vad eller hur. Författaren Simon Sinek kallar det för The Golden Circle.

Det måste också finnas någon form av konflikt, ett problem eller en utmaning som huvudpersonen ställs inför.
Om vi enbart beskriver det positiva och rosenröda, blir det helt enkelt ointressant. Vi kan inte identifiera oss.
Egentligen tror jag de flesta av oss vet intuitivt hur man berättar så att andra lyssnar, som när du varit med om något spännande och berättar om det för dina kollegor på fikarasten.

Vill du ändå ha en modell att utgå ifrån så finns förstås den klassiska dramaturgiska modellen som har sitt ursprung i det antika grekiska dramat eller Joseph Campbells Hero’s Journey, en modell som beskriver hur i princip alla berättelser är uppbyggda.

Men varför krångla till det? Forskaren Randy Olson började skriva filmmanus i Hollywood och återvände sedan till akademin för att hjälpa forskare att använda metoderna från drömfabriken. I boken Houston we have a narrative – Why Science need stories, berättar han om sin modell för lyckade berättelser som består av byggstenarna: OCH (drivkraft, impuls), MEN (konflikt) och DÄRFÖR (upplösning).

Jag brukar också använda mig av sociologen Julio Greimas aktant-modell som bygger på samma principer med hjälten/huvudpersonen som har ett mål, medhjälpare och motståndare.

Det finns så mycket intressant och viktig forskning som aldrig lämnar den akademiska världen. Tänk om vi kunde få mer av den forskningen att leda till positiva och konkreta förändringar i samhället.

Låt oss göra och sprida fler berättelser! Världen behöver dem.

Ragnhild Larsson, skribent och storyteller, Konvoj Produktion

ragnhild620

Boktips:

Houston we have a narative. Why Science need Stories, Randy Olson

Story smart, Kendall Haven

Story Proof, Kendall Haven

 

Filmtips:
Finding Joe, en film om Joseph Campbell som utvecklade The Hero’s Journey

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s